Att fastna i en relation 3 - Det våldsamma kontrollfreaket.


Så lämnade jag nark för någon annan. Det blir alltid så. Jag stannar i en relation tills jag hittar en ersättare. Om det är för att inte råka gå tillbaka till idioten, för att jag är rädd för att vara ensam eller bara en ren slump har jag ingen koll på. Det bara är så. Jag tar mig aldrig tid att sörja en relation.

Jag såg bilder på kontrollfreaket på internet. Han var den vackraste människa jag sett, och jag blev helt förälskad i hans utséende. Han hade en blogg och en presentation som var full av smarta texter skrivna av honom, så jag visste att det fanns en hjärna bakom den snygga fasaden. Dessutom var hans hjärta krossat. Så med andra ord behövde han en axel att gråta ut på, tänkte jag.
Men problemet var att många redan hunnit före mig. Jag tror han vid det laget hade över 60 olika tjejer som gav honom komplimanger för hans utséende och på många olika sätt försökte ragga upp honom. Detta avskräckte mig lite.
Hur skulle jag ha en chans med någon som har så många brudar efter sig?

Efter ett tag skrev jag till honom ändå, jag kunde helt enkelt inte låta bli. Förvånansvärt nog svarade han, och vi började prata mer och mer. Vi klickade direkt, och jag tror vi pratade 10 timmar per dag i början. Jag svävade på moln.
Han var ju dessutom en förhållandekille, han ville ha en flickvän. Efter att ha varit med två stycken som var livrädda för relationer, var detta något mycket eftertraktat.

Vi bestämde oss för att ses till slut, men bara som vänner, så att den fina relationen vi byggt upp på så kort tid inte skulle förstöras om det inte fanns någon attraktion mellan oss. Men det fanns det. Han gav mig den, dittills, bästa natten i mitt liv. Vi hade inte sex, utan vi låg och kysstes i kanske 13 timmar i rad. Att han inte tafsade och äcklade sig, eller försökte ligga med mig, gjorde att han i mina ögon var en riktig gentleman som jag bara ville ha mer av. 
(Senare kom det fram att han var oskuld och alldeles för nervös).

Vi blev ett par kort därefter och det tog inte lång tid innan vi sa att vi älskade varann. Det var intensivt, underbart och jag var så lycklig. Det enda problemet var hans svartsjuka, men efter att ha varit med killar som inte ens hade reagerat på om jag knullade deras bästa vän (de gjorde inte den ena iaf, haha) så var jag bara glad och kände mig uppskattad.

Men efter ca 1 år började jag tröttna på att ständigt vara kontrollerad. Jag uppskattade det inte längre. Mina känslor svalnade kraftigt för honom och jag hade en sjuklig ångest. Jag ville ju trots allt vara med honom! Jag älskade honom, men det var något som kändes fel. Efter en diskussion med min psykolog (som rådde mig till att lämna honom) gick jag på en fest, och träffade där en helt underbar kille.  Han var så olik min pojkvän. Öppen, törstig på livet, glad och filosofisk. Jag har alltid tyckt det är roligare att diskutera med en sådan person, än en realist utan någon som helst fantasi, och det tog inte lång tid innan jag hade blivit helt såld på den här killen.
Att han dessutom visade intresse för mig gjorde att jag började tvivla än mer på min relation med kontrollfreaket.

Efter några dagar gjorde jag slut med honom, och samma kväll kysstes jag och den flummiga livsnjutaren för första gången.  

Vi hade en intensiv och väldigt kort affär (1 månad) som innefattade mitt livs bästa sex, de lyckligaste dagarna i mitt liv och de starkaste känslor jag någonsin haft.  

Men eftersom han var en sådan livsnjutare ville ju han inte vara i en relation, och den här gången förstod jag honom. Jag var också trött på relationer och ville vara fri, så vi bröt det.
Och av någon jävla anledningen började jag träffa det våldsamma kontrollfreaket igen.

Genom en MSN-konversation fick han reda på att jag legat med livsnjutaren, och detta gjorde honom galen. Efter den dagen fick jag inte göra någonting.
Jag fick inte se på fotboll för då skulle jag "bli kåt av elva vältränade män", jag fick inte lyssna på ett av mina favoritband för att sångaren gav mig en kram en gång (Kolla in dom btw, så jääävla bra: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=62658530).
Några killkompisar fick jag inte ha, och knappt några tjejkompisar heller.  När jag hade pyjamasparty hemma med två tjejkompisar förbjöd han oss från att sova i samma säng för han var livrädd för att vi skulle ha lebbsex.
Jag fick inte ha på mig urringade kläder, och jag fick absolut inte gå ut på krogen eller på fest om inte han var med.

Första gången han var våldsam mot mig var när vi var mitt uppe i en diskussion och jag kallade honom för fjolla. Då slog han mig i ansiktet och tryckte ner mig i sängen. Sedan satte han sig på mig och tog stryptag på mig tills jag inte kunde andas längre. Då släppte han mig och grät i flera timmar för att få en förlåtelse. Det fick han. Tyvärr.

En annan gång tryckte han in sina tummar i ögonen på mig tills det kändes som att dom skulle ploppa ut. Min mamma hörde mig skrika och kom in och skrek "VAD FAN GÖR DU?!" varpå han smäller igen dörren i ansiktet på henne och låser in mig med honom.
Men jag var aldrig rädd för honom, jag var inte något offer. Slog han mig så slog jag oftast tillbaks. Jag tycker bara det är jävligt sorgligt att vår relation kom till ett sådant stadie där vi inte längre kunde kontrollera oss.

Vi var iallafall tillsammans i över ett år till. Så en dag var jag ute och tog några öl tillsammans med en killkompis. Jag var hemma redan klockan 19. När min pojkvän fick reda på att jag var ute med honom (genom att läsa min blogg som jag visste att han alltid gjorde, så det var inget jag försökte hemlighålla) sa han "Du har inte längre något mer att ge mig, jag lämnar dig nu", och gjorde slut för att vi hade umgåtts som kompisar mitt på ljusa dagen.

Han brukade göra slut, han kanske hade gjort det ett 50-tal gånger, för att sedan säga förlåt och be mig ta tillbaka honom. Jag såg inte hans dumpning som särskild seriös den här gången heller, men den stora skillnaden var att nu vägrade jag ta tillbaka honom. Aldrig i livet att jag skulle vara med någon som förbjöd mig från att leva. Det fick räcka nu, jag behövde min frihet ifrån honom. 

När han sedan kom som vanligt och ville ha tillbaka mig berättade jag för honom att jag inte kunde fortsätta vara med honom. Han har nu plågat mig i över ett halvår med elaka sms och mail där han skriver vilken kall, hemsk människa jag är och hur illa jag behandlar killar och att jag kommer få lida för det jag har gjort.
Ser inte han hur han långsamt förstörde vår relation? Hur fan kan han få det till att jag var den enda boven i dramat? För att jag inte kunde vara tillsammans med någon som bestämde över mig på alla plan? Well, förlåt mig, om det nu var så fel.

Nu ska jag åka in och dricka öl och spela Black jack med två polare. Puss!

Att fastna i en relation 2 - Den veliga narkomanen


Tjejer brukar nästan alltid träffa motsatsen till sin förra partner när de träffar en ny. När hon varit med en toffel för länge, njuter hon av bad boy-attityden. Har hon blivit illa behandlad söker hon efter en riktigt snäll kille. Har hon varit med en rik kostymsnobb, är en relaxad slacker intressant.
Man är trött på den förra killens negativa sidor och det blir ofta drastiska förändringar i ens val av partner.
Så brukar det vara även för mig, men inte den här gången.

Jag gick från ett otroget, veligt, pundande svin till ett annat. Varför jag upprepade samma misstag igen vet jag inte, men det fanns väl något spännande med honom, jag vet inte.

Den veliga narkomanen. Redan första gången jag träffade honom borde jag förstått att den här dramakingen (han grät över något redan 2 timmar efter att vi hade träffats) inte var något att ha, men det gjorde jag inte. Han tvingade i princip mig att ha sex med honom första kvällen vi sågs. Eller, inte tvingade direkt, men han var jävligt pushy och han blev sur när jag sa nej. Inget annat än min egen vilja skulle kunna få mig att ligga med någon idag, bli hur sur du vill, men på den här tiden var jag väldigt osäker och en mycket svagare typ av person. Jag får väl skylla på att han var sjukt sexig, för det var han.
När vi sågs första gången var vi båda redlöst berusade och av någon konstig anledning pratade han om sitt ex. Medan han var inne i mig. Borde inte det om något säga mig hur fel det hela var? Tydligen inte.

Jag vaknade dagen efter och smög därifrån. Hela hans familj var tydligen hemma men jag lyckades smyga förbi dem osedd. Jag var bakfull, hade oavbrutna epileptiska anfall och kände mig äcklig. ONS är inte min grej.

När jag kom hem, somnat om och vaknat igen ville jag att han skulle höra av sig. Jag vet inte varför, men det var förmodligen någon form av bekräftelsebehov över det hela. (Vem känner sig inte värdelös i sängen om man är bortglömd dagen efter?).
Jag satt där och väntade på att han skulle logga in på msn. Ju längre jag väntade, ju mer ökade mitt intresse för honom. Ville han inte ha mig så ville jag ha honom. Hade han varit på mig, hade han blivit ointressant.

Till slut loggade han in och vi skämtade lätt om gårdagen. Vi bestämde oss för att ses igen.


I ett halvår träffades vi. Jag ville vara hans flickvän, men återigen hade jag träffat en kille som hade problem med att binda sig och göra relationen officiell.
Han låg förmodligen med andra. Jag har inga konkreta bevis, men med tanke på att han ibland försvann i några dagar och bodde hos andra tjejer var iallafall tillräckligt för att väcka misstankar hos mig. (Vi är vänner idag, och han berättade att han ökat från sammanlagt 3 sexpartners till 30 på två år så han har tydligen inga problem med att knulla runt).

Jag blundade i alla fall för tanken på att han låg med andra. Han försvann iväg till en pundarkvart och knarkade flera dagar i rad, så jag tänkte att det var det han gjorde. Som om det vore bättre.
Jag ser ner på droger något så sjukt mycket, men ändå stannade jag kvar hos honom. Varför vet jag inte. Jag verkade ha ett intresse för äckel. 

Hur som helst så lämnade jag honom efter ett halvår för det våldsamma kontrollfreaket.
Då insåg även han, precis som det otrogna svinet gjorde, att han visst ville ha mig och att han skulle skärpa sig.
Men återigen så var det för sent.

Vi blev i alla fall vänner några år senare, och ses ibland. Det är kul. Han är en mycket bättre människa i en vänskapsrelation än en kärleksrelation.


Att fastna i en relation 1 - Det otrogna svinet.


Något som verkar vara väldigt svårt för människor är att ta sig ur dåliga relationer. Jag vet, för jag har själv haft svårt för det.
Man finner sig i att ens partner är våldsam, otrogen mot en, behandlar en respektlöst etc. Det kan till och med vara så att man inte har några känslor kvar för sin partner, men ändå är det svårt att gå. Kanske för att man är rädd för att såra den, för att man inte har råd att överleva utan honom/henne eller för att man känner sig trygg med denne. Man vågar inte vara singel, för det är så bekvämt att vara i en säker relation.

Men hur värd är en kärlekslös relation? Hur kul är det att vara tillsammans med någon som knullar med andra så fort man vänder ryggen till, eller någon som smackar in käften på en om man säger emot honom/henne?

Jag har träffat den ena idioten efter den andra. Ett otroget svin, en alldeles för velig narkoman och ett våldsamt kontrollfreak. På något sätt lyckas de alltid dölja det i början. De behandlar en som en prinsessa, är kärleksfulla och generösa. Man faller för dem, börjar lita på dem och tänker att "den här gången är det annorlunda". För att sedan stå där och upptäcka att man hade fel, igen.

Vi kan ju börja med det otrogna svinet.
Första varningsklockan ringde när jag upptäckte att han aldrig presenterade mig som sin flickvän, utan sin tjejkompis. Visst, hans närmaste kompisar och hans familj visste det - men han kunde aldrig göra det officiellt. Han ville vara öppen utåt, ifall någon bättre skulle dyka upp. Och det gjorde det, säkerligen 20 ggr, men jag litade blint på honom trots alla tecken.
Han fick t.ex. sms från en tjej som var upp över öronen förälskad i honom.
"Hur har hon lyckats bli SÅ kär i dig om du inte visat henne något tillbaka?" undrade jag.
"Jag vet inte".

4 månader senare kom det fram att han legat med henne. Inte en gånger, inte två, utan tre. Om inte fler.
Jag träffade den tjejen på en fest ett par veckor senare. Hon var jättegullig och sa "Åh, han har pratat så bra om dig!".
"Jaha, varför knullade du honom då?" tänkte jag. Men jag sa inget. Jag snodde hennes fritidskort, det fick räcka. Hon hade egentligen inte gjort något fel, för återigen hade han fått mig att framstå som en tjejkompis.

Jag testade mig efter detta för att se att hon inte smittat honom och att han i sin tur smittat mig. Jag var "ren".

Men så....
En dag sa han till mig att jag borde gå och testa mig för klamydia.
"Varför? Har du haft sex med någon annan?" frågade jag.
Då försökte han tuta i mig att vi kanske hade "skapat det själva".
"Ja, någonstans måste ju könssjukdomen komma ifrån från första början!".

Jag gick och testade mig, och mycket riktigt hade jag fått klamydia. Min barnmorska och jag hade mycket god kontakt sedan några år tillbaka, och jag berättade om hans försök till att vi skulle ha skapat den själva.
"Det är omöjligt, han har legat med någon annan" sa hon.

Och givetvis var det så. Efter att ha pressat honom ett tag kom det fram att en tjej, som också skickat massa sms till honom, hade smittat honom med klamydia.
Hur fan jag kunde förlåta honom för det, vet jag inte, men det gjorde jag.

Några månader senare hade jag fått klamydia igen. Han hade knullat samma tjej igen utan kondom. Smart kille.
Men ännu smartare av mig, som inte sparka in pungen på honom och stack.

Jag vet inte varför jag fastnade så hos honom. Det var nog själva grejen att han alltid höll mig på avstånd. Jag har alltid varit jägartypen, jag vill bara ha någon om jag får kämpa för honom. Och det jag inte kan få vill jag alltid ha.

Han hade en speciell strategi, den här killen. Ett slags schema som upprepade sig varje vecka. Det tog lång tid för mig att räkna ut det, men tack och lov gjorde jag det till slut.

Måndag:  Han ignorerade mig hela dagen och var omöjlig att få tag på.
Tisdag: Samma som måndagen.
Onsdag: Han svarade mig med några korta ord på msn eller i sms, inget gulligt alls utan bara helt kort - så att jag skulle bli desperat och undra vad jag gjort för fel.
Torsdag: Samma som onsdagen.
Fredag: Han träffade mig på dagen, var helt underbar men retfull på något sätt. Han lämnade mig med att vilja ha mer - så han visste att han kunde göra vad som helst under helgen men att jag ändå skulle sitta som en hund  vid dörren och vänta på honom. På kvällen gick han ut och festade och var omöjlig att få tag på.
Lördag: Omöjlig att nå.
Söndag: Hans allra kärleksfullaste dag. Eftersom han var bakis orkade han inte göra något, så då fick jag komma och vara hos honom. Han skänkte mig så mycket kärlek, lurade mig att jag var den viktigaste i hans liv, för att sedan fortsätta veckan som vanligt igen.

Hur fan kunde jag luras så?
Jag kunde sitta i hans säng hela fredagen och lördagen, helt ensam och apatisk, och bara vänta på honom. Så desperat var jag efter hans närhet. Så jävla patetiskt.

Jag fick en liten form av hämnd en dag i alla fall. Jag hade träffat en ny kille (som vi kommer prata om i nästa del, den veliga narkomanen). Detta fick honom att öppna ögonen och förstå att jag kanske inte skulle finnas kvar hos honom längre. 
Vi träffades hemma hos honom och pratade. Jag började gråta och allt flög ur mig som jag känt de senaste 3 åren som han behandlat mig som skit. Jag skrek "VARFÖR VILL DU INTE HA MIG?!" och var helt förstörd.
"Jag vill ju bara vara din, jag älskar dig, varför kan du inte älska mig? Varför måste du leka med mig så här?".

Då fick han ett ansiktsuttryck likt en superhjältes som precis räddat världen.
"Elin, jag älskar dig. Jag kommer aldrig behandla dig illa igen. Från och med nu är du min flickvän, och jag kommer stolt visa upp dig och jag kommer vara dig trogen".

Jag log mot honom genom tårarna och kände en strimma av lycka. I två sekunder. Sedan började jag gråta ännu mer, för då insåg jag att jag inte ens ville ha honom. I 3 år hade jag kämpat för att vinna hans hjärta, och när jag väl hade lyckats var han inte längre intressant för mig. Han hade lekt med mig så mycket att han inte var värd mig - INTE FÖRRÄN NU INSÅG JAG DET.

Han blev helt förstörd, för han förstod att nu skulle jag lämna honom på riktigt.
Och det gjorde jag. Vi sågs inte en enda gång efter det, trots att han tjatade på mig under en väldigt lång tid.


Några av mina bekanta hade kontakt med honom och han var arbetslös och helt singel i ungefär 2 år efter att jag lämnade honom.

Nu ska han snart bli pappa och är fortfarande tillsammans med mamman. Jag hoppas verkligen att han mognat till sig, och att han kan behandla henne med respekt och att han tar hand om sitt barn. Trots att hans flickvän är en idiot som kontaktat mig och hotat mig ett antal gånger (hon tror av någon anledning att jag fortfarande vill ha honom), så hoppas jag verkligen att han behandlar henne väl.
 
Ciao.

Sexleksaker

Igår märkte jag att både rosa kaninen och gröna gubben har blivit halvt döende.
Nu behöver jag en ny. De har rea på SATC-kaninen, YAAAY!

Äntligen en "idol" med hjärnceller!

Lars. Mitt allra nyaste onaniobjekt.
Vilken man! Vilken röst! Och äntligen någon av idoldeltagarna som inte låter sig slynas runt som en jävla produkt.
Jag såg på texttv att Lars "äcklas" av Idolkonceptet och jag var tvungen att kolla upp det.
Vilken bra jävla människa han är!

"Jag är arg. varför? Jag blir alltid arg när någon försöker tvinga mig att göra något jag inte vill göra, när någon försöker bestämma över mig, behandlar mig som någon jävla barnunge.

Och vad nu då, vad har hänt? Först har jag tänkt, nej, det är inte passande att berätta precis hur det är, eftersom... ja inte fan vet jag varför egentligen, men nu är det alltså mig det gäller.

Det finns en Idol Samlingsskiva som vi skall spela in låtar till/på. Jag vill egentligen inte. Men vi har skrivit kontrakt. Och nu har vi fått ett nytt kontrakt gällande samlingsskivan, och jag undrar, om vi vägrar skriva på det kontraktet, bryter vi då mot det förra kontraktet, och vad är det i så fall för mening med ett nytt kontrakt? Skitsamma. Ibland är det stavfel och särskrivningar i kontrakten. Förtroendeingivande. Känns seriöst.

I alla fall, vi hade ett samtal var och en av oss, där vi själva fick svara på frågan vilken låt av de vi sjungit i Idol vi skulle kunna tänka oss att spela in. It ain't me babe, sa jag, och tänkte väl att jag skulle spela in den bara jag med gitarr och sång. Tänkte inte så mycket mer på det, eftersom jag tar för givet, att när det gäller skivinspelningar, så har man en bra kommunikation veckor innan inspelningstillfället, mellan artist och skivbolag, och kommer fram till en gemensam överenskommelse, som båda är nöjda med. Detta har vi f.ö. blivit lovade och garanterade.

Så nu i fredags natt fick vi alla schemat för den nya veckan, och jag skulle spela in i studio på tisdag klockan 17. Okej - vad? Vad sjutton är det jag ska spela in? Inte ett ord om det.

Och så kom lördag, jag behöver vila efter fredagen och den intensiva veckan, tänker: jag tar itu med det sen. Får ett sms från en på Sony Bmg: "Kan du spela in i morgon kl 15 istället?" Jag blir lite förbannad, för jag är trött, förkyld också, ska man spela in nåt vill man ju veta VAD, så man kan öva innan, förbereda rösten, och veta omständigheterna. Jag svarade: "Nej, jag är förkyld. Får man veta VAD jag ska spela in?". "One med U2". Jag skrev: "det är ju bra om man får reda på vilken låt det är i förväg". Fick svaret: "Sorry, trodde någon hade informerat om det. Men vi kör tisdag då". Blev lite paff, svarade typ "okej", men nu, ju mer tiden går, inser jag hur besviken och förbannad jag är/blir på det hela.

Jag gillar inte det här. Det är inte seriöst och det är inte respektfullt mot mig som artist. Jag har tydligen inget att säga till om, och inte heller bakgrundsmusiken har jag att säga till om / påverka. Den låter väl lika töntigt som vanligt, vilket gör det hela till en parodi på U2. Sorgligt. Och det är jag som kommer att få stå för det. Jag känner mig trampad på och förnedrad, det ligger lite förnedrings-TV över hela skiten, tycker jag. Som att vi ska sjunga den där jävla låten i slutet - vad fan är det? Usch! säger jag.

Så det känns inte alls kul att spela in låtar till samlingsskivan med Idol. Det går under namnet KOMPROMISS, som så mycket annat nu för tiden. Det ligger en aura av "ni ska vara tacksamma över att ni får spela in en skiva över huvud taget" över det här. Men jag bryr mig inte et skit om att spela in nån skiva. Ska jag göra det nån gång, ska den bli så som jag visionerar den, för då blir den bra. Annars - skit, mellanting. Usch. Jag tycker det är jävligt oprofessionellt skött och inte alls förtroendeingivande på något sätt. Och detta skall vara ett av världens största skivbolag! Bakläxa på er!

Och jag säger så här, det gör mig inte det minsta sugen på att spela in en skiva med Sony Bmg sen, för vad är det som säger att de plötsligt skall börja lita till min artistiska förmåga och respektera min integritet, när de uppenbarligen inte gör det nu? Jag är en bricka i ett spel här nu, inte mer, en jävla ko på ett slakteri, och det är pengar, inte malet kött, som kommer ut på andra sidan.

Idol är ingenting seriöst för mig. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Professionaliteten i programmet ligger i kommersialiseringen, marknadsföringen, absolut inte i den musikaliska kvalitén. Detta vet ju alla. Jag är med för att jag halkade in på ett bananskal. Jag gillar, t.o.m. älskar, individerna som är med, men produktionen i stort, hela jippot, äcklar mig. Detta är förnedring. Jag antar jag är med för att kunna säga det här och påverka. Så att musikklimatet förändras, för just nu suger det överfett!

Och så vill jag tillägga att jag absolut inte vill vinna Idol, för er som inte fattat det, för det gör mig bara än mer indragen i sån här skit än jag är nu.

Jag vill hitta ett seriöst skivbolag som ser och bejakar potentialen i mig, som inte försöker förvandla mig till någon jävla pengamaskin. Som vill släppa en skiva med mig för de ser hur jävla bra det skulle kunna bli, inte för att suga ut så mycket pengar ur det hela, på bekostnad av artistisk eller musikmässig kvalité. Tanken "hur borde det vara?" är det värsta som finns inom konst, och jag tror ändå det är så skivbolagen tänker. Usch. Sånt där äcklar mig så att jag inte finner ord för det.

Och till sist: inte ett ont ord om de där fina studiokillarna som arbetar i studion, jag tycker de verkar hur sköna som helst och roliga att arbeta med. Men de är också brickor i ett spel. Även personen i fråga vars förvaranden jag kritiserat i denna text, kanske är han också bara en bricka i ett spel, eller så håller han i alltihop, jag vet inte, men förutom att han verkar lite slöengagerad och inte särskilt imponerad av eller överdrivet mån om oss artister, så verkar han också vara en fin prick. Så inget ont om honom personligen. Jag gillar honom! Det är bara sättet på vilket jag blir behandlad, som jag kritiserar här, och som upprör mig! Mycket!

Och jag hoppas att denna text inte blir sencurerad, tack.

Till er som kanske tycker: du borde inte ha skrivit det där, eller, borde ha kommit till oss först, säger jag: jag tycker det är min skyldighet att visa upp hur den "professionella" skivindustrin fungerar från insidan. Och har jag ljugit om något, farit med osanning? Nej, jag har bara talat om precis hur det var. Skall jag beskyllas för detta?

Jag är ingen jävla docka.

Och en del kanske tycker att sånt där kan skötas internt. Men jag säger: om en bricka i spelet säger till sin chef, i tysto dessutom, vad fan bryr sig chefen om det, och vad behöver han förändra, eftersom ingen annan hört samtalet, så var syns förändringarna? Nej, jag är ingen man som håller tyst om saker, man får stå för vad man gör. Dessutom måste jag visa vem jag är och var ni har mig. Jag är ingen man kör med hur som helst!

Så här känner jag, och jag har talat från mitt hjärta. Jag vet att jag inte är den ende i gruppen som har reagerat på det här. Det känns bra att jag har skrivit ärligt från mitt hjärta här, men jag är också medveten om att jag kan få ta en del skit för det, kanske inte blir så populär. Men det får jag ta. Man måste säga vad man tycker."



Som den groupie jag är var jag tvungen att kommentera hans inlägg.

"Vad skönt att det äntligen är någon i Idols historia som inte låter sig pushas runt hur som helst.


Sedan första stunden jag såg dig bad jag till gudarna att du inte skulle vinna idol, för då skulle du vara tvungen att spela in den där kommersiella jävla skiten istället för din egna UNDERBARA musik.


Jag röstar på dig, Lars, för att få se mer av dig för tillfället. Men kommer du till final så hoppas jag att folk lägger ner med röstningen - för din skull. 

Det är för mig självklart att du kommer få producera musik, vare sig med eller utan idol. Och vad vill vi då höra? Fler förinspelade poplåtar ala "This moment" och "Right here, right now"... Eller din musik, som är så j*vla underbar och bra.


Låt dem inte trampa på dig Lars, det är det som gör dig unik. Bli inte ännu ett varumärke för dem.

All kärlek till dig."


Amputering.

Jag har läst lite skrifter av en tjej som vill amputera bort höger ben, vänster arm och höger öga.
Eller ja, tjej är han ju inte än. Han ska snart byta kön.

Könsbyte är inget som jag "ser ner på", jag har full förståelse för att det finns de som vill genomföra något
sådant - men amputering. Jag förstår inte.
Varför vill man bli halvt blind? Varför vill man inte kunna gå? etc etc etc... Frågorna är många.

Jag är iofs livrädd för att bli handikappad. Som det känns idag skulle jag ta livet av mig om jag blev blind el liknande. Jag har inga fördomar mot handikappade, men jag skulle däremot bli så rädd och panikslagen om något sånt hade hänt mig att jag inte skulle kunna hantera det. Mitt psyke är inte starkt nog.

Men jag tror ändå att en ganska stor del av befolkningen, i synnerhet handikappade själva, saknar förståelse för varför man skulle vilja amputera bort sina kroppsdelar.

Vad har du för åsikter om detta?

Avundsjuka

Något som stör mig är faktumet att folk alltid påstår att man är avundsjuk på personerna man tycker illa om.
Det spelar ingen roll vem det gäller, på något sätt lyckas de få det till att man vill vara som den man ogillar.
Jag skulle kunna säga att jag inte är ett stort fan av Hitler, lik förbannat skulle några säga att jag är avundsjuk på honom.

Jag tycker inte om Sepideh i Idol. Correction; jag klarar inte av henne. Hon gör de allra fulaste minerna
när hon sjunger och hon har en kaxig attityd som jag inte uppskattar.
Aldrig i hela mitt liv har jag velat bli sångerska. Det är inte min dröm. Så hennes "karriär" är jag inte avundsjuk på.

Inte heller tycker jag att hon är vacker. En svullen surpuppa med butchdrag. Så nej, inte är jag avundsjuk på hennes utseende.

Huruvida hennes familj är underbar, hennes vänner lojala eller hennes sexliv fantastiskt vet jag inte - så varför skulle det finnas någon avundsjuka inom de områdena?

Det enda jag skulle kunna komma på är att hon får umgås med Lars.
Men det får iofs varenda en i Idol, och inte börjar jag ogilla dem för det.

Face it. Man behöver inte vara avundsjuk på personerna man avskyr.






Onanera i duschen

Jag förstår inte grejen med onaniscenen i 40 year old virgin.  Varför blir han så rädd för henne när hon onanerar med hjälp av duschstrålen? Det är ju det värdaste sättet att tillfredställa pärlan på, och jag har aldrig varit med om att någon tyckt att showen varit osexig. Ah!


Det största du stoppat i rumpan?

Så leder rubriken till en mycket obehaglig men oh så underhållande tråd.
TS börjar, och sätter ribban mycket högt.
"En 1,5 liters petflaska".

Varav en annan kontrar med att han fistat hela sig själv.

"Jag stoppade upp en golfboll för 420kr. Finns på film vid intresse."

Varför skulle någon vilja se när han penetrerar sig själv med en golfboll?! Och vad har priset på golfbollen med det hela att göra? Är dyra golfbollar skönare, känns det lyxigare at trycka upp i ändtarmen än den billiga varianten?

Det enda jag ser framför mig när jag tänker på dessa män (bortsett från golfknullarn) är spräckta ändtarmar, blödande rektum och trasiga ringmuskler.
Jag blir inte våt i byxan på något sätt alls när jag tänker på förslappade rövhål som inte ens lyckas hålla inne skiten när de blir nödiga. 
Blir män det? Eller är det bara vissa män/kvinnor med kärlek för stjärthål som blir det?

Grejen med buttplug skrämmer mig. Att gå runt och vara redo för rövsugen kuk hela tiden. VARFÖR tänja ut din stjärt? Jag förstår inte tjusningen med det hela.


När jag frågade min gamla vän, A, varför han var så inne på analsex fick jag svaret "Det är trängre än fittan, och känns alltså mer".
INTE LÄNGE TILL! Snart blir hon än mer förslappad där om du ska hålla på att spänna på stackarn i skithålet hela tiden. Faktum är att vi kvinnor inte HAR någon prostata att stimulera i röven, så om du är så inne på stjärtar kan du väl för all del släppa in ett finger eller två i smyg på dig själv istället?
(För övrigt tycker jag synd om din flickvän, A, hennes stjärt får säkert svälja kuk var och varannan dag tills hon inte längre kan gå).


Jag undrar om han (och ni andra rövsugna män) skulle gilla det lika mycket om det blev möte i röven. Om kvinnan i fråga struntat i/glömt/inte hunnit gå på dass innan. Hade ni gillat det lika mycket om ni stötte emot en stor, kletig, varm bajskorv därinne?

Eller om röven i fråga fick baksug, hade det varit lika upphetsande att sätta den i tvåan om hon fick det?

Näe, jag hyser väl egentligen inget större agg mot er som gillar analsex... jag har bara inte lyckats se the beauty in a shithole än.


Givande konversation

En mycket fin konversation mellan mig och en främmande människa på helgon.net.
Det som är skrämmande, men ack så underhållande, är att han förmodligen är helt seriös, till skillnad från mig.

Läs nedifrån och upp. Det som är skrivit av mig är i fetstil.




ska en kuk vara ren menar du

------------------------------------------

Nej, tyvärr!

------------------------------------------

ok, men du gillar väl flensost oxå va


------------------------------------------

Nej, jag gillar bara att äta avföring

------------------------------------------

gillar du att få kuk i analen

------------------------------------------

Ja-aa då, men jag föredrar analen, bajs är min grej

------------------------------------------

har du pillat dig i fittan och luktat nångång?

------------------------------------------

Nej, det luktar smuts och svett!

------------------------------------------

jaja men hur mycket du än duschar eller inte så luktar det fitta oavsett

------------------------------------------

Jag har inte duschat på 14 år, så det är nog inte så gott.

------------------------------------------

jag vill slicka din fitta, gott ju

------------------------------------------

Hahahahhahahaa gosh, sluta.

------------------------------------------

men det är ju dig jag vill knulla och slicka..

------------------------------------------

Okej då får du ett fint tips här.
Gör en presentation av dig själv, lägg upp en bild och fortsätt ragga! Lycka till!


------------------------------------------

jag vet inte? har aldrig frågan någon innan faktiskt

------------------------------------------

Man kan vara korkad även om man är snäll, och jag gissar på att du är det eftersom du frågar om främlingar vill ligga med dig utan att ens visa dig.
Tror du att någon seriöst tackar ja, utan att veta vem du är
?

------------------------------------------

Tvärtom, jag är en väldig go och snäll människa

------------------------------------------

Nej, det hade jag verkligen inte, men att du ens försöker utan att ge ut någon information av dig själv visar ju bara att du måste vara en jävligt korkad människa.

------------------------------------------

så om du visste hur jag såg ut och vad jag var för typ av människa så skulle du kanske ställa upp?

------------------------------------------

Varför skulle jag vilja det när jag inte känner dig, inte vet hur du ser ut eller vad för typ av människa du är?

------------------------------------------

Bara undra om du vill knulla med mig ikväll

------------------------------------------

Varför undrar du?

------------------------------------------

Hej, vill du knulla ikväll?

Silikonbröst

Jag anser att det finns fem olika anledningar till att människor skaffar silikonbröst (kommer ni på någon mer får ni gärna påminna mig).


· Arbete

Vissa glamourmodeller skaffar sillisar för att det helt enkelt anses vara snyggare än naturliga bröst i den branschen. Jag undrar; hur fan man kan vilja bli glamourmodell så mycket att man förstör sin kropp med dessa fula implantat?! Borde det inte ringa en varningsklocka i huvudet på bruden när hon blir ombedd att förstöra sina tuttar för att få vara med? Nu är det inte så att alla g-modeller har silikon, men de som uppmärksammas mest har det.
Visserligen kanske inte de skaffar silikon för att få vara med i branschen, utan de kanske redan har skaffat silikon och vill sedan in och visa sina nya bröst. Då hamnar de automatiskt i kategorin ...



· Dåligt självförtroende

Det finns antagligen de som gör implantat för att de tycker så illa om sina naturliga bröst att de inte klarar av att se dem. Mår man så jävla dåligt över det så kan jag förstå dem lite, men jag tycker fortfarande inte att ett självförtroende kan höjas pga något som inte är ens eget. Hur kan man älska sig själv, för något som inte är en själv? Man borde väl snarare tycka ännu mindre om sig själv när man är tvungen att OPERERA sig för att bli acceptabel? I dont know about you, men jag hade i alla fall sänkts till botten om jag hade tyckt jag var så ful att jag var tvungen att ordna det med en skönhetsoperation.
Istället borde man träna på att älska sig själv som man är.

· Behaga mannen

Förmodligen den mest patetiska anledningen av dem alla. Om man skaffar det enbart för att tillfredställa sin pojkväns/makes fantasier är man motsatsen till en självständig individ och bara en jävla loser i mina ögon. Gör man det för att få uppmärksamhet av andra kan man ju räkna med att aldrig veta om man blir uppskattad för den man är eller för det man har under hakan. Låt oss säga att du aldrig känt dig omtyckt innan du skaffade dessa, och efteråt får du sjukt mycket uppmärksamhet. Tror du att det är för att du är en så fin och bra människa då? Och skulle du i längden orka gå och fundera över om han verkligen älskar dig?

· Nyss fått barn

Vissa kvinnor som nyss fått barn och därav fått fula bröst kan överväga silikon. Det enda jag har att säga till er är: Träna, precis som alla andra som nyss klämt ut en unge får göra. Var inte så jävla lata.

· Bröstcancer

Enligt mig den enda "acceptabla" anledningen till att man gör ett implantat. Det är inte pga fåfänga, utan pga att man olyckligtvis nog drabbats av en sjukdom. Jag kan förstå att man skaffar en protes om man bara har ett bröst kvar.
 

Silikonbröst är fula. Period.


Kåt eller kär?

Hur skiljer man på attraktion och kärlek? Kan man vara så attraherad av någon att man kan inbilla sig att man är kär? Kan man älska någon annan samtidigt, utan att få dåligt samvete för att man fantiserar och drömmer om någon annan?


Det har gått 1 ½ år nu, jag vill att du lämnar mina tankar eller åtminstone hjälper mig att ta reda på hur pass seriöst det jag känner för dig är. 
Jag menar, du är jävligt sessig och det kan vara därför jag är så fixerad av dig, men tänk om jag verkligen är kär? Då får jag skämmas och ignorera känslorna precis som senast.


Hur rätt är det att låtsas som ingenting? Tänk om man går miste om något riktigt stort bara för att man ska vara feg och snäll mot en viss person.

Återigen har du kommit och fuckat upp mina tankar och känslor, och i värsta fall förstört ytterligare en relation bara för att du är så jävla perfekt och underbar, men tyvärr så jävla onåbar.


Den översnygga bitterfeddan

Något som är intressant att iaktta när man är ute är hur uppståndelsen kring ställets (enligt majoriteten av besökarna) snyggaste brud ökar mer och mer för varje öl som dricks.


Då jag inte klär mig särskilt utmanande, flirtar runt eller är snygg enligt idealet, blir det för mig väldigt lätt att iaktta det från håll. Jag sitter hellre med mina grabbar och skrattar med min allra manligaste stämma åt penisskämt, hinkar öl eller gör bort mig vid Black Jack-bordet.


Anyway. Vid 23-tiden brukar denna kvinna (flicka) oftast glida in. Oftast har hon stort, blont hår, och när jag säger stort menar jag inte afro-stort, utan väldigt mycket extensions blandat med locktångsmissbruk. Hon har för det mesta på sig en svart, kort satinklänning med djup urringning och oftast öppen rygg. Givetvis har hon schysst hylla, annars skulle jag inte förstå poängen med att visa upp sig på det viset.

Någon av gossarna jag sitter med reagerar och säger "FAN, vad snygg hon är" varpå jag reagerar med ett "NOOOOOOOOOO, DONT CROSS OVER TO THE DARK SIDE! Inte du också!". Förgäves försöker jag få honom att uppmärksamma flickan med ett originellt och vackert utseende, en änglalik ljuvlig liten varelse ala Arwen borta i baren som ser mycket mer sympatisk och respektfull ut.

Förgäves, han är lika förblindad av denna blondin med överlägsen attityd och näsan upp i vädret, som de flesta andra är.

Denna tjej är alltid tyst och väldigt stel, för TÄNK om någon skulle fotografera henne när hon är oförberedd och inte poserar för fulla segel, det skulle vara lika med döden.


Hon vet att hon är i blickarnas centrum och hon njuter för fullt men hon låter det inte synas, utan hon har den där nonchalanta minen hela tiden. Ju fullare herrarna blir, desto mer vågar de närma sig henne och göra försök på att få hennes uppmärksamhet. Hon tittar oftast bara på dem med sin allra snorkigaste min och avfärdar dem med ett "Pppftt". 

Fler och fler försöker, men ingen lyckas. Hon är helt enkelt för fin för dem. Enligt henne då.

Det slutar med att hon går hem ensam, och att några av hennes beundrare raggar upp det fulare, mer säkra alternativet.

Detta ser jag varje gång, var jag än är. Frågan är om det är samma brud jag alltid ser, eller om det finns många likadana?

Och varför försöker alla alltid med henne, när de vet att hon aldrig kommer se dem som tillräckligt värdiga? 
Är det bara jag som har bra tjejsmak och uppmärksammar de vackra kvinnorna som förtjänar mer attention än denna bitterfeddan?


Den sjungande vaginan

Jag vill ta tillfället i akt att berätta hur jag och mannen träffades, och hur man kan få en man på fall genom att bete sig som en jävla idiot.

Det var fest hos en tjejkompis och jag hade haft det trevligt med två flaskor Asti. En man vid namn Emil frågar mig vad han ska blanda ut sin sprit med, och det enda jag hittar i kylen är salsasås och kaviar. Varför inte?

Då kommer en kort man fram, och det första jag säger är "Nämen titta, här kommer en liten näsa".
Näsan tar illa vid sig men är trevlig ändå.

Några timmar senare säger min kompis "Fan vad snygg han den där killen är".
"Alltså, nu när du säger det så ser jag det också" tänker jag.

Han sitter på balkongen tillsammans med några andra och jag går fram till honom och säger "Du ser ut som en sjungande vagina", varpå jag kupar händerna till en vagina och sjunger "Woouuwuoooöowwuuwwouuww".
Han berättade senare att hans enda tanke var "Fan vilka omogna människor jag har hamnat med". I couldnt agree more.
 

Det här var över sex månader sen, och som ni ser fungerar det att kalla män för Sjungande Vaginor, då vi fortfarande är ett par.


Jag skapade den absolut bästa raggningsrepliken någonsin.


Back in the game

Nu har jag skapat en ny blogg med syftet att först och främst få utlopp för mitt sug efter att skriva , men också för att underhålla de som är intresserade!

Mitt första inlägg här får jag väl använda till att introducera mig själv!

Namn: Elin
Ålder: snart 20 år
Bor: I en mysig liten etta i Göteborg tillsammans med min katt och för tillfället även en man jag tycker om
Sysselsättning: Arbetssökande
Drömmar: Ett författarskap skulle då inte sitta fel


Jag kan redan nu varna er för att jag inte använder ett särskilt vårdat språk. Svordomar har jag inga problem med, och inte heller att sexifiera män, spotta ut hat mot kändisar eller att lämna ut lite för mycket detaljer om mitt privatliv.

Så, jag hoppas ni ser fram emot detta lika mycket som jag ser fram emot er!

Puss


RSS 2.0